Summering

Här är gänget som åkte 2002
Från vänster Göran, Gun, Leif, Marianne, jag, Sussane, Lotta, Christian

När jag ändå ligger här i sjuksängen ska jag försöka summera intrycken från våra Söderhavsresor under åren 1997-2007.

Söderhavet har alltid varit min tröst. När man haft motgångar eller känt sig ledsen har jag alltid kunnat fantisera om de lyckliga öarna där allt är paradisiskt. Ingen svälter, människor dansar och sjunger, massor med fisk i lagunen, kokosnötter och tropiska frukter i överflöd. Ja, Söderhavet blev en sorts religion för mig och jag kunde aldrig tro att jag verkligen skulle få råd att ta mig dit, men så blev det av en tillfällighet.

En god vän till mig miste två av sina barn i en bilolycka. En ofattbar katastrof för en förälder. Ett sådant trauma att jag först inte visste om jag kunde klara av att träffa min vän igen. Nu blev det tvärtom och under ett års tid träffades vi regelbundet. Vi brukade tura med Dragörfärjan och pratade ofta om att göra något radikalt annorlunda med livet. Det var då jag berättade om mina drömmar om att bo på en liten ö i Söderhavet, långt från det moderna och stökiga samhället. Min gode vän nöjde sig inte med fantasier och menade på att man måste göra saker nu, inte i framtiden.

Efter en månads planerande och översikt av de ekonomiska förutsättningarna bokades tre flygbiljetter till Cooköarna och Rarotonga. Nästan förskäckt kunde jag plötsligt konstatera att mina fantasier skulle bli verklighet!

Av tusen olika skäl, som jag inte skall belasta er med här, blev det inte min vän som föjde med utan hans ex-hustru Gun. Hon, Marianne och jag for i väg den 12 februari 1997 kl 05.00.

Efter 40 timmar i flygplan landade vi enormt trötta på kvällen den 13:e. Vi möttes med underbart väldoftande blomsterkransar i den tropiska värmen av vår första kontakt i Söderhavet; Pai, den polynesiska kvinnan vi hyrde hus av. Vi var i paradiset!

Det mesta vi upplevde överträffade våra förväntningar. Ön var spektakulärt vacker med sina palmer och blommor, lagunen var precis så blågrön och kristallklar som i turistkatalogerna, kanske till och med vackrare. Människor var glada och mycket vänliga. Det var tyst och lugnt, ute vid revet hördes Stilla Havets brus. Vi hade hyrt ett hus precis vid en flera kilometer lång fin strand som vi hade alldeles för oss själva.

Under de fem veckor vi var där besökte vi också några av de yttre och betydligt mindre öarna Aitutaki och Mauke. Sistnämnda ö hade cirka 500 invånare och vi var dom enda turisterna. Här fanns ingen gatubelysning, att sitta här på nätterna och titta på stjärnorna var en fantastisk upplevelse. Det var här jag bestämde mig för att fira min 50-års dag på Cooköarna.

Doften av blommor, polynesisk dans och musik gjorde mig förälskad och som sådan ser man bara det som är bra.

Marianne och jag återvände redan 1998 och besökte då även Hawaii. Ett mini USA!
När vi kom tillbaka till Rarotonga fick vi för första gången uppleva att man kan frysa. Temperaturen var bara 20 grader och det är inte mycket när man är inställd och klädd för 30 grader. För övrigt var det ett kärt återseende men vi började se förändringar. Förälskelsen var över och jag började att mer realistiskt se mig omkring.

Just huvudön Rarotonga har fått mycket influenser från den västerländska kulturen. Husen byggs som på Nya Zeeland, folkets sätt att klä sig har förändrats. Amerikanska videofilmer har blivit en del av vardagen. Antalet bilar ökar. Turismen har ökat men det är ingen massturism.

Nu dröjde det fyra år innan vi skulle komma tillbaka till Rarotonga. Där emellan hann vi med en resa till Västra Samoa, eller Samoa som det numera heter. Här mötte man inga större influenser från andra kulturer. Samoaner är mycket nationalistiska och håller hårt på sin kultur; fa´a Samoa (på Samoanskt sätt). Livet här är mycket primitivare och det var mycket intressant att få bo i en fale, en tradionell samoansk hydda utan väggar. Här finns det inget plats för personlig intrigitet! Men det var en härlig upplevelse att sova på golvet och känna den ljumma vinden svalka en i den tropiska natten. Vill man uppleva äkta polynesisk kultur är det hit man ska åka!

År 2002 skulle jag fira min 50-års dag och vi var sammanlagt 8 personer som åkte till Cook Islands. Nu var det ännu mer påtagligt att Rarotonga förändrats, framför allt har biltrafiken ökat. Det har även byggts en hel del nya hus och lite större affärer.

Vi hade en rolig och härlig tid på ön Aitutaki där jag firade födelsedagen 17 februari. Marianne och jag hade dessutom varit gifta i 30 år så vi passade på att gifta oss en gång till i Arutangas kyrka. På kvällen blev det mat, dans och musik på Blue Note Cafe nere i hamnen.

Det enda negativa var att Marianne och jag körde och ramlade med en scooter. Vi fick lite skrubbsår men tyvärr skadade jag nacken, smärtor jag lider av än i dag.

År 2004 blev det vår första jordenrunt resa. London-Los Angeles-Cook Islands -Sydney-Singapore. Mesta tiden var vi dock på Cooköarna. Besökte de yttre öarna Mangaia och Atiu. På dessa öar har inte mycket förändrats, tiden tycks stå still. Vill ni uppleva något nästan orört så åk hit, men förvänta er inte några aktiviteter, ni blir de enda turisterna på öarna. Vi uppskattar det verkligen men tror att en del andra skulle bli uttråkade.

År 2005 återvände vi till Samoa och Cooköarna. Vår dotter och hennes man var på Rarotonga för att dyka med två kompisar. Tillsammans med dem hade vi ett par härliga dagar på Aitutaki. Bland annat gjorde vi en halvdags tur på Aitutakis enorma lagun med båt.
För första gången råkade vi ut för tropiska cykloner. Under loppet av en månad drabbades Cooköarna av inte mindre än fem cykloner, detta hade aldrig hänt tidigare. I genomsnitt har man en tropisk cyklon varje säsong, dvs november-april. Vi kom lindrigt undan då vi bara drabbades av två; Meena på Samoa samt Percy på Rarotonga. Lotta och Christan fick slita med Nancy och Olaf. Meena hade vindhastighet på 70 m/s! Våra orkaner här hemma har varit på 30-35 m/s. Den sista, Rae, var egentligen ingen cyklon utan en tropisk storm. Men det regnade duktigt, 80 mm på två timmar!

År 2006 och 2007 finns som bloggar så dem nämner jag inte här. Det var då vi reste till Tahiti, Moorea samt Fiji.

Summeringen blir att Söderhavet är ett paradis, åtminstone för mig, men förvänta er inte barbröstade, vackra flickor som möter er på stranden. Men tanken är ju inte dum...
Allting var bättre förr!

Mycket av de moderna samhället finns i Söderhavet; bilar, mobiltelefoner och internet. Men man ska inte döma hunden efter håren, under den ganska moderna fasaden finns ett komplicerat polynesiskt levnadssätt. Det är storfamiljen som gäller. Själv skulle jag aldrig klara av att bli en del av den. Jag är för individualistisk. Men jag kan ju leva där som svensk i perioder och njuta av regnskogen och lagunerna, njuta av musiken och dofterna av blommor, sitta på verandan med min hustru och titta på stjärnorna och drömma om paradiset....och hoppas att ens barn och barnbarn kommer och hälsar på ibland!